(OBS! Varning till läsare av detta mejl. Här följer en grov generalisering av kvinnor 55+ och jag vet att det finns mängder av undantag så jag ber om ursäkt i förväg.)
Vi är lite försiktiga av oss tycker jag! Vilka vi? Vi svenskor och kanske speciellt vi som är något äldre än genomsnittet och med aningen större mått än genomsnittet.
"Nej hjälp, inget mönstrat, nej usch inga starka färger, nej jösses ingen insvängd midja. Kortärmat kan jag absolut inte ha, randigt kan vi glömma och urringat det går inte. Jag är för rund, för kort, för bred, för blond, för röd, för rynkig, för fläckig, för gammal, för bystig, för platt om baken."
Vi verkar alla ha antingen för mycket eller för lite av något! Om vi bara kunde ta och gilla oss själva lite mer, vara nöjda med det vi har. Le lite när vi ser oss själva i spegeln. sträcka på ryggen och puta med brösten. Vara glad att benen fungerar, att munnen kan le, att vi har hår - om än inte alltid på precis rätt ställe.
Femtiosex år gammal (undertecknad) så kan man vara rätt säker på att det inte blir jättemycket bättre längre fram. Kanske kommer jag aldrig må bättre än idag?
Ja jag vet, något plagg i mörkt musgrått som liksom försvinner mot väggen känns allra bäst vissa dagar då man känner sig oinspirerad och helst vill vara osynlig. Men alla andra dagar då? Varför inte väcka lite uppseende?
Är det inte dags för en röd kjol, en orange kimono, en insvängd klänning, ett lysande rosa hår*?
Om det inte är dags nu - säg mig när?
*Jo, jag har en fd kollega i min ålder som just visat upp sitt rosafärgade rufs på Instagram. Säga vad man vill men tråkigt och förutsägbart var det inte! |