Det blev en tung helg med mycket TV-tittande. Jag reagerade som de flesta andra med att först se till att få reda på var mina nära och kära befann sig. När det var avklarat kunde jag ta in och söka mer information. Rädd, arg och orolig är jag men jag lugnas och imponeras av polisens effektiva samarbete och tydliga redogörelser. Slutligen rundades helgen av med bilderna från manifestationen med tusentals människor som åter fyllde Stockholms gator och torg med värme och kärlek.
Min yrkeskarriär startade på just denna gata i huvudstaden. Här jobbade jag i flera år, här shoppade jag och här passerade jag på väg till och från en galen festkväll. En tid som formade mitt unga vuxna liv. Allt var möjligt och ännu oupptäckt! Att tänka sig just denna del av staden utan levande människor är svårt.
Att vi behöver varandra råder ingen tvivel om. I krissituationen spelar varken ålder, kön, nationalitet, språk eller yrke någon roll. Berättelser om okända människor som instinktivt hjälper varandra ger mod och kraft mitt i det mörka. Kanske är det själva meningen med livet. Att leva fullt ut och så försöka göra något bra för någon annan under tiden. Kan det räcka?
Efter en sådan här händelse blir jag lite mer vaksam men också mer närvarande eftersom livet inte går att ta för givet. Det där varma leendet jag spontant växlar med en okänd man på bussen när våra ögon möts när vi båda noterat den ystra grupp barn som under beskydd av två manliga förskolelärare är på väg till en dag i Folkets Park. Det leendet känns gott och som om just vi har något gemensamt. Det har vi - vi är människor som oskadda gläds och oroas över våra egna och andras barn samtidigt! | 
